08:30, Jag vaknar och dricker en lösning innehållande 10 mg DOM. DOM är en psykedelisk amfetamin som är nära besläktad med DOB, fast har en metylgrupp istället för bromatomen i DOB-molekylen.

Jag är på mitt normala smågrininga morgonhumör, men jag känner mig rätt så säker på att det kommer bli bättre så småningom. 20 minuter senare började jag känna dom första tecknen på att drogen börjat verka, som t.ex. kalla och varma rysningar och en lätt irriterad mage.

En stund senare äter jag en lätt frukost med förhoppning om att min mage ska lugna ner sig lite. Runt 10:00 känner jag fortfarande mig lite illamående, och nu har trippen satt igång på riktigt. Flerdimenssionella transformerande mönster flyter omkring på väggar och i taket, i klara färger och ständigt i rörelse. Mina tankar tenderar till att flyta iväg på egen hand, och jag kan bara fokusera på en tanke kortare stunder. Mina händer känns lite skakiga när jag försöker skriva ner några anteckningar. Jag känner mig dock ganska positiv och tillitsfull. Känseln i fingertopparna känns något bedövad, mer än med andra psykedeliska icke-amfetaminer. Inte så säker på att det är något jag är särskilt förtjust över.

Jag sätter i några skivor i cd-växlaren och hoppar i badkaret. Spenderar ungefär 45 minuter där, filosoferandes och lyssnandes på musiken. Allmänt så känns saker och ting rätt så matta, klara och ljusa färger, men inte direkt skinande, och mitt humör befinner sig i ett liknande tillstånd. Det är mer en känsla av att vara tillfreds, snarare än eufori.

Emellanåt glömmer jag nästan bort att jag tagit någon drog, jag finner inte mycket intresse i visuella och andra ytliga saker som normalt skulle påminna en om att man trippar, det handlar mer om essens och närvaro än något annat.

Runt 11:30 så är det dags att gå ut, solen skiner, men luften är rätt så kvav. Enligt väderprognosen så kommer det att bli åskväder till natten, så jag antar att det är bäst att passa på att njuta av solskenet medans jag kan. Tar cykeln och far på en runda runt en sjö i närheten, passerar en badstrand, och när jag i förbifarten tittar på folket som håller till där så får jag under ett kort ögonblick ögonkontakt med en tjock, glasögonbeprydd pojke som stirrar på mig. Pojken påminner mig om en uggla, och jag börjar fnissa, och efter det så påminner mig alla som jag möter på min cykeltur om ugglor.

Det är dags att vila lite från cyklandet, så jag ställer undan hojen och går in i en skog och ser mig omkring om det finns något bra ställe att sitta på. Jag hittar ett par stora stenar som ser någorlunda sittvänliga ut. När jag sätter mig ner så upptäcker jag att jag fått små skärsår på vristerna, antagligen rev jag mig på några kvistar, något som jag inte märkte någonting utav. Denna upptäckt gör mig inte särskilt entusiastisk angående dessa amfetaminer. Rent allmänt så får jag inga känslor av att vara "ett med naturen", åtminstone inte ännu, så jag bestämmer mig för att fara till min speciella lilla trippkulle istället.

Väl framme så lägger jag mig ner med stängda ögon och solglasögon. Ser en hel del intressant effekter där ljud "läcker över" och blir synintryck, s.k. synaestesi, mönster som korresponderar till ljudens volym, avstånd och riktning. Speciellt lurigt blir det när en moped passerar på cykelvägen nedanför kullen.

Plötsligt så hör jag någon säga något, jag vänder mig om och ser ett gammalt fyllo. Jag hade inte hört honom komma, undrar vad han vill?
Han frågar mig om jag sett någon kärring i närheten, som om någon skulle komma upp hit. Det verkar som om det mest var en ursäkt för att komma och prata lite strunt. Jag bryter isen genom att säga att det är skönt med den svalkande vinden här uppe på kullen, och efter det får jag knappt en syl i vädret. Han raljerar om hur Hemglassbilen för för mycket oväsen, och att han aldrig skulle äta deras glass, eftersom den bara innehåller en massa giftiga, konstgjorda sötningsmedel. Han verkar inte bry sig särskilt mycket om det gift han röker och dricker dock. Denna paradox gör att jag kan inte hålla mig från att skratta, och när han börjar gnälla om att bönderna bara gnäller och gnäller, fastän han inte gjort annat än gnällt själv blir det bara för mycket och jag sticker hem. Han såg också ut som en uggla, eller någon annan stor fågel.

13:30, Är hemma igen och jag lägger mig ner för att slappna av och lyssna på lite musik i några timmar.

15:30, Emellanåt så känner jag mig nästan ofrivilligt normal, den självutforskande inre resan verkar vara över till stor del, och har ersatts med ett mer kontemplativt sinnestillstånd. Runt 18:30 så känner jag att det är dags ta sig ett svalkande dopp i älven, en 15 minuters cykeltur bort. Som vanligt så håller jag mig undan från tyngre trafik, tar mig fram på intressanta cykelvägar som förvisso tar lite längre tid, men som far genom mysiga skogar och andra ställen.

Tillbringar några timmar på stranden, njuter av det ganska kalla och uppfriskande vatten. Jag är nästan ensam, och njuter av det den vackra naturen. Solen har inlett sin nedgång, men lyser upp den fina tallskogen runt stranden, och reflektionen glittrar i vattnet och skapar intressanta mönster. Jag befinner mig ganska nära ett normalt sinnestillstånd, även om jag kan se en del virvlande mönster bakom nedfällda ögonlock. Kommer hem precis innnan åskvädret sätter igång. När det börjar regna så uppenbarar sig en vacker regnbåge på himlavalvet. Den där speciella och mysiga åskvädersatmosfären förstärks med lite spöklik och melankolisk musik.

Känslan av att inte vara riktigt tillbaka till det normala avtar sakta under dom nästföljande 6 timmarna eller så, och jag somnar kring 05:00.

Sammanfattning:

Min subjektiva upplevlse är att DOM skiljer sig från DOB på en del punkter som att DOM är lite mer följsamt, inte lika påstridigt och inte fullt lika avtrubbande.
Det kan lika gärna ha berott på set och setting, men jag tror ändå att den lilla skillnaden i molekylernas struktur spelade åtminstone en liten roll.
Det verkar som om DOB och 2C-B har en viss karaktär av att orsaka en viss "stenad" känsla och dåsighet jämfört med DOM och 2C-T-2. Dessa brominerade molekyler har definitivt ett visst särdrag jämfört med liknande icke-brominerade sådana, men det är ganska svårt att exakt sätta fingret på vad det är. Ytligt sett så verkar dom färger jag ser lite mörkare och mattare för DOB och 2C-B än för DOM och 2C-T-2.

En annan sak som jag inte kan vara riktigt säker på vad det berodde på är om frånvaron av värk och stelhet i muskler i slutet av trippen, något som var väldigt påtagligt i slutet av min DOB-tripp. I PIHKAL nämns muskelvärk i samband med DOM, så kanske har det kanske inte något direkt samband med drogen.

[Denna text får kopieras, publiceras och distribueras fritt]